Vad beror ensamhet på?

Nu tänker jag inte på den själv valda ensamheten.
Den är befriande och behövs ibland.
Nej, jag tänker på den ensamhetskänsla som man kan ha fast man egentligen inte vill. Man kan t o m vara ensam fast man är gift. Så var fallet för mig under tio års tid. Märkligt att ensamhet kan finnas även när man lever i tvåsamhet.
Hur ska man göra för att komma ur ensamhet?

Många frågor jag vet, men ändå rätt så viktiga.

Lever man i ensamhet tror jag att man någon gång måste ta "tjuren vid hornen" och börja söka kontakt med människor, annars hamnar man i depression.
Det har jag mött hos människor som lider av ensamheten. Det är så lätt att bara sitta och tycka synd om sig själv (refererar till mig själv) och då mår man bara ännu sämre. Jag har dock alltid känt mig buren av Gud i min ensamhet, men man vill ju trots allt ändå ha kontakten med människor. Man vill känna sig sedd och respekterad...


"Man vill känna sig älskad.
I brist därpå beundrad.
I brist därpå hatad och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst."

Hjalmar Söderberg, doktor Glas

Blessings!