onsdag 21 september 2011

Bläää!!!

Rödbergsfortet, Boden 2010
Vissa dagar känns allt bara så hopplöst... som att man står i en vallgrav mitt emellan två höga berg och inte kommer någonstans. Så kan det kännas när man under lång tid varit utan arbete och ekonomin rasar ihop som ett korthus... Man finner ingen väg ut alls, utan bara står där med paniken i ögonen och den där stora klumpen i halsen... 
En annan sak som kan få en att känna så, är när man saknar vänner och socialt liv. Man blir till slut en enstöring, vars enda kontakter uppehålls via Internet. Kontakter, som senare visar sig bringa mycket  oreda i ens liv i stället för motsatsen.

Sjukdom kan också få en att känna sig sådär djupt nere i vallgraven. Speciellt om det inte finns något botemedel. Märkligt är att vilken vallgrav man än är nere i, så har de som kallat sig ens vänner, en förmåga att bara sluta hålla kontakten. En dag vaknar man upp och ser att helt plötsligt är man alldeles ensam...

Jag har funderat en hel del över varför det är så att när allt går emot en försvinner även vänner. Beror det på att jobbiga saker känns skrämmande för oss, eller att vi har så många tunga ryggsäckar på oss allihop att vi inte vill ta på oss ännu en?

I nöd och lust, säger äktenskapslöftena. Ja i lusten går det bra, men när det blir nöd, då orkar man inte kämpa mer. De barn som växer upp nu i denna tid då de allra flesta går med skygglappar framför ögonen och bara tänker på sitt eget hela tiden, de har inga bra förebilder att se upp till och de kommer tyvärr bli likadana själva. Likgilgtiga och kärlekslösa...

Men kärleksbudskapet då, som vi som kallar oss kristna bär fram? Ja, det budskapet handlar ju om en som offrade allt t o m sitt eget liv för sina älskade och som aldrig blir likgiltig eller kärlekslös. Det är dock så att inte ens så många av oss kristna tar detta budskap på allvar och börjar praktisera det vi har hört. Inte underligt att så många ifrågasätter Guds kärlek och omsorg...

Vi borde alla börja ta dessa ord på fullaste allvar:

Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er,
det skall ni också göra dem.
Matteus 7:12

Jag har varit nere i vallgraven och så har du också. Men skillnaden mellan dig och mig är att jag har lärt känna Han som är verklig kärlek och han sviker aldrig. Han bär mig igenom varje vallgrav, över varje berg och genom varje svårighet. Och han ger mig ALLTID en utväg. En utväg som verkligen funkar och verkligen ger mig nytt hopp om livet.

Blessings!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar