Människovärde

Fotad i en busskur en sommardag.

Ibland funderar jag över hur mycket ett människoliv är värt i samhället egentligen... Unga, gamla, sjuka, arbetslösa trampas på (bildligt talat) och får veta ett och annat som verkligen inte höjer deras självkänsla...

Hur kan det ha blivit så i vårt land??? Varför är man inte värd något om man har det lite jobbigare än andra på olika sätt???

Och framför allt: Varför tas man inte på allvar när man vädjar om hjälp??? Varför är det så att man alltid måste kämpa till man nästan stupar innan man får rätt till den hjälp man behöver, oavsett om man är sjuk, arbetslös, gammal eller ung???

Detta upprör mig så mycket och jag som kristen har mycket svårt att ta in att det är så i vårt land...

Men mest frustrerad blir jag eftersom jag vet att jag inte kan göra så mycket åt det. Kämpar på varje dag med min dotter och min egen situation så jag har inte mycket ork kvar till att hjälpa någon annan. Självklart finns allt detta i mina böner, men det känns som att man skulle vilja göra mycket mer.

Och hur tänker våra politiker egentligen??? Ja, de tänker mest på att få så höga löner och fallskärmar som möjligt och bryr sig inte ett dugg om att jag och många många fler inte ens har mat på bordet varje dag...

Många frågor, men svaren uteblir...

Blessings!

Positive thinking



Bilden hittad med google.

Jag är en väldigt positiv människa. Jag tror faktiskt att det har att göra med att jag blev kristen när jag var 15 år och att jag inte har tillåtit mig själv att bli bitter. Många tillfällen har funnints till det, men det tjänar ingenting till så det undviker jag.
"Efter regn kommer solsken" har blivit något av mitt motto i livet och det har faktiskt gjort att jag har klarat mig igenom alla svåra saker hittills. Det och min fasta förtröstan på att Gud är god och att han bara vill det bästa för mig.

Jag har märkt att det inte hjälper ett dugg att sätta sig ner och ha "pity-party" och tycka synd om sig själv när det går emot, för då sitter man där man sitter. Utan det är bara att lyfta blicken och se på vad Guds Ord säger, eller försöke se på de positiva sakerna om man vill komma framåt...

"Det är i motlutet det går uppför" sa min förra pastor och det fastnade i mitt huvud (jag gillar ordspråk som du kanske har märkt). Och så är det faktiskt. Även när det känns som allra mörkast så är det faktiskt så att det kommer en ljusning någon gång. Been there, done that!!!

"Det är alltid mörkast före gryningen!"

Blessings!