Att bryta upp.

De allra flesta av oss har väl någon gång varit med om något slags uppbrott. Antingen att bli av med sitt arbete och gå ut i arbetslöshet eller att flytta till en helt ny stad, eller att fortsätta sitt liv efter ett avslutat förhållande.

Vi reagerar inte alla lika på uppbrott. Men jag tror ändå att de känslor vi har inför detta som tar slut och frågan: "Vad händer nu?" delas av oss alla.

Att inte veta vad som ska komma kan både skrämma och fascinera oss. Men jag tror faktiskt ändå att uppbrott ibland kan vara bra för oss. Att helt börja om från början. Inte som att leva om sitt liv, men kanske en liten liten gnutta av en sådan känsla.

Det många oroar sig för mest, är att den väg man väljer efter uppbrottet ska vara fel väg i livet. Ja, vi kan ju aldrig riktigt veta vilken väg som är den rätta förrän vi har gått några steg. För varje steg vi tar får vi ju också nya erfarenheter - både positiva och negativa. Dessa erfarenheter ska vi ta lärdom av och vara rädda om, för de formar ju vårt liv och hjälper oss att bättre hantera det som sker på livets stig.

En sak har jag dock märkt. Det är att om vi låter Gud vara med och leda oss, så blir vandringen lättare. Hur gör man då för att få vägledning av Gud? Jo, genom att vi verkligen tror att Jesus dog i vårt ställe på korset och att han sedan uppstod igen. Att ge av sin tid till att lära känna honom genom att be och läsa Bibeln och att lita på att Han leder oss rätt.

Så var inte rätt för uppbrott. De formar oss och vi blir starkare av de nya erfarenheter vi får vid uppbrott.

Blessings!