Livet är kort...

Inom loppet av några år har jag förlorat dels två av mina syskon, men också min mor. Dessa händelser har fått mig att börja reflektera över livet på ett helt annat sätt.

Ingen av oss vet hur länge vi får leva. vi behöver alla lära oss att värdesätta våra nära och kära medan de lever. Vi säger ofta att det var så länge sedan vi såg den och den och att vi borde mötas snart igen.

Ja, men rätt som det är så är det för sent. Även om man vet att en person är sjuk och snart kommer att lämna denna jorden, kommer ändå döden som en överraskning för oss efterlevande. Man tänker ofta att ja, jag ska höra av mig, men inte idag. Jag gör det någon annan dag.

Så var det för mig. Både när mina syskon och min mor gick bort. Helt plötsligt fick jag dödsbudet och då hade jag inte hunnit träffa dem på några veckor...

Hur bra är vi egentligen på att vårda de relationer vi har? Låter vi oförlåtelse och bitterhet stå i vägen för att upprätthålla kontakten? I så fall vill jag råda dig att göra upp med den personen medan ni fortfarande är i livet. Det är det bästa du kan göra. Bitterhet och oförlåtelse i våra liv leder till så mycket onödig smärta...

Ring någon idag som du inte har haft kontakt med på länge. Besök nära och kära medan tid är.

För helt plötsligt finns de inte mer där...

Blessings!